Jag kan inte förstå att det kan göra så ont i hjärtat av att någon säger eller skriver någonting? Hur kan en människa säga saker till någon bara för att den ska må sämre än man själv..jag kan verkligen inte förstå. Någon som kan förklara. Bara för att man kanske har det lite bättre ställt, eller för att man vet vart man står i livet eller för man vet vad man vill, ska man behöva må dåligt för det då, bara för att alla andra kanske inte vet? Om man nu har någon sak som man kan må bra över, kan man inte får vara glad då?
Och som Fia och jag diskuterar, när man har varit tillsammans med någon en längre tid, tar man varandra förgivet då? Handlar det inte om respekt, ge och ta? Måste man testa gränserna för hur långt man kan gå innan ens partner ger upp?
Måste man leva livet på kanten, kan man inte ta ett kliv åt sidan, och veta att allt kommer att gå bra?

Ska man behöva bli vuxen redan när man är 18 år? När man är 18, då står det i alla papper att man är vuxen, så då ska man helt plötsligt börja ta hand om sig själv, man måste börja tänka på en framtid, skaffa ett jobb, så man vet att man kan "ha ett liv" efter studenten. Man ska börja ställa krav, man ska se en framtid. Men hur lär man sig sånt då? Det är ju ingen som har visat innan hur man ska göra. Det hade ju varit en sak om man fick testa sig fram, och man fick misslyckas, men alla ska ju vara så himla perfekta. Det är ju inte konstigt att ingen vågar misslyckas, när allt ser ut så här!

Det som gör ont syns inte alltid utanpå, som när man var liten och hade ramlat och fick ett skrapsår och sen fick man ett plåster och en puss i pannan så var det över, så är det inte i "verkligheten", det som gör ont kan vara en sådan sak som man gömmer längst in i hjärtat, för att man är rädd att om någon ser det så kommer det göra ännu ondare. Och så kommer dom att övertala en till att ta tag i det, göra något åt det, men det är ju inte så lätt som alla säger! Det är det svåraste en människa kan göra, ta tag i något som gör ont, och sedan veta att det kommer att göra 1000 gånger mycket ondare! Det är ingen själ på denna jord som vill göra så mot sig själv, men vissa är modiga och gör det ändå, och dom märker att med tiden så går det över...men då är det den där tiden innan som gör så väldigt ont som man måste gå igenom först, och då frågar vi oss själva, är det verkligen värt det?

Helst av allt så vill vi ha någon annan som gör allt sådant åt oss, så vi själva slipper må dåligt över det, vi alla har nog väldigt lätt för att skylla saker på andra. Det är nog något som man måste vänja bort. Det tar nog sin tid, men jag tror att det går, mer eller mindre.
Vi vill ha någon vid vår sida som tar imot oss när vi faller, hjälper oss att rätta till våra misstag, hjälper oss mot rätt mål.