Det har varit en dag med många känslor. Jag har insett vad jag saknar, men samtidigt att jag borde vara glad över det jag har. För det kan ryckas bort från en när som helst. Man kanske borde uppskatta det man har mer än vad man gör, och koncentrera sig mer på det. Men ibland kommer dom där stunderna, stunderna man vill dela med någon. Den "någon" som får hjärtat att slå dubbla slag, som man får en kram av när man mest behöver det, den man vaknar bredvid, den som man delar både bra och dåliga stunder med, den som håller din hand och stöttar dig när det behövs som mest. Som stunderna känner jag mig ganska ensam nu för tiden. Jag har dom bästa vännerna och familjerna i hela världen men ibland räcker inte det hela vägen. Ni vet vad jag pratar om! Men jag är oerhört tacksam för att jag har ER mina nära och kära (ni vet precis själva vilka ni är). Utan er så skulle livet vara en evig uppförsbacke i motvind. Det är tack vare er jag kan vakna på morgonen och se livet från den ljusa sidan och sätta ett leende på läpparna. Vad vore jag utan er? <3 All min kärlek går till er. Skulle ni tas ifrån mig, så skulle mitt liv rasa samman! Ni är mitt allt!